Nu har jag hittat ett snyggare och bättre bloggverktyg.
Välkommen att besöka mig på:
http://www.s-info.se/adbo
tisdag 27 maj 2008
torsdag 17 april 2008
Vansinnigt bra recension!!!
Snyygt hotell, svindyrt och med äcklig mat! Välkommen till nya Clarion Sign Hotel, Norra Bantorget, Stockholm. En skam för det vackra och anrika arbetarrörelsetorget!
(Inklippt från www.dn.se 080416)
På 1990-talet talades det gärna om kocken som rockstjärna. I kölvattnet på den trestjärnigt grandiose Marco Pierre White – lika delar underbarn och nitroglycerin – steg en generation kökschefer fram med långt större hävdelsebehov än föregångarnas. Det var unga egon och färgstarka matvisioner som det gick att tjäna pengar på.
I Sverige har vi under 2000-talet på allvar fått se kocken som affärsman. Varumärkesbyggare. Medialt begåvad matlagare med lika stor talang för att ta isär en majskyckling snyggt inför tv-kamerorna (med sponsrad molybdenkniv) som att hångla upp kokboksförläggare. Emellanåt har mediemässigheten varit större än matkunnandet.
Ingen ung svensk kock har genererat så många spaltmil som Marcus Samuelsson. Likt den lene Micael Bindefeld tycks han ha en närmast hypnotiskt effekt på tv-, radio- och tidningsredaktörer. Hur många i hans matlagargeneration har både fått uppdraget som sommarpratare och genererat snudd på hundra träffar i New York Times artikelarkiv?
När New York-baserade Aquavit – där Samuelssons stjärna tändes – bytte adress till East 55th Street häromåret, hyllade tidningens matkritiker Frank Bruni kökets vackra rätter – ”geometriskt balanserade som bildkonst” – och föll hänförd inför huset kumamoto-ostron , ”spektakulära arktiska röding” och den fina servicen.
Systerkrogen Aquavit vid Norra bantorget skulle krossa mr Brunis hjärta. Här är miljön slamrigt vänthallslik, det finns sannerligen inga rätter att bli riktigt hänförd av, presentationerna är habila och servisen manstark, men märkligt frånvarande. Allra mest häpnadsväckande är ändå de genomgående anemiska smakerna. Både förrätter, varmrätter och desserter saknar den dynamik och muskulatur som restauranger i den här prisklassen ska behärska.
En ”platter”, (150 kr/ 240kr /295 kr), en slags avsmakningstallrik, anländer. Urvalet rymmer ett litet glas med majodressing och några gråa, råa räkor i botten som inte smakar ett jota. Tandoorilaxen intill är en bisarr kockidé: rimmad lax som rullats i tandoorikryddor och skurits i sashimitjocka skivor. Riktigt olustigt. Den gravade tonfisken serveras på en blygsam driva kalla äggnudlar med utlovade lakritstoner, men smakar uteslutande japansk soja. Acceptabel är den snyggt anrättade högen med hackat ägg, potatis, majonnäs och en bit matjessill på toppen. En charmlös bläckfisk i citronjuice delar tallrik med anonymt grönsakshack.
Restaurangens översmorda – och felstavade – caesarsallad (135 kr/ 175 kr) är så majonnässkrämd och sardellklen att den aldrig skulle våga visa sig på Manhattan. De halstrade tonfiskkuberna som ingår ger inget understöd; både smaklösa och för kalla. Samma brist uppvisar tonfiskvarmrätten med ofokuserade tillbehör utifrån pilgrimsmusslor, sjöborre och broccoli (285 kr).
Menyns ölkokta vildsvinsrevbenspjäll inger förhoppningar om förädlad Asterixkost. Från köket kommer dock fyra linjallånga brutala styckningsdelar i en färg som får Krogkommissionen att tänka ”gråben”. De smakar absolut inget annat än lite svagt syrligt, typiskt vildsvin. Effekten blir småäcklig när köttet inte ens är saltat och pepprat, än mindre glaserat. Till detta en ordinär coleslaw och vederstyggliga pommes frites; mjuka och rullade i egen grillkrydda.
Lammlägget – som kan vara så gudomligt – är vid ett tillfälle inte färdiglagat vilket innebär att köttet får skäras av från benet, i stället för att ledigt falla av. Till det torrlagda köttbenet hör en djup tallrik med menlös kokt morot och selleri i stavar, i något som ska föreställa pepparrotsbuljong men smakar som vispad mjölk. Bättre är – tack och lov till dessa priser – grillens New York Strip-stek (355 kr/555 kr). Inte heller denna platsar på något av Midtowns bättre stekhus, men bjuder trendriktig märgboll och är över Stockholmssnittet.
Rabarberdesserten för 135 riksdaler fick flera av KK:s utsända att längta efter nytestade Bauers dito för 45. På Aquavit är den arbetad men inte godare; en beige-rosa rabarberglass med distinkt kolagenomslag samt ett paket med kokta rabarberstavar utan krisp ingår. Morotskakan med ananassötma (115 kr) äter vi upp utan motstånd, men minnet bleknar fort.
Vad mer att säga? Gott om servitriser som springer kors och tvärs, men inte verkar ha tid med gästerna. Vid KK:s olika besök fick vi vänta mellan alla rätter och vifta för att få mer vatten och vin.
Missnöjet tycks pyra i matsalen. ”Det är inte något fel på maten direkt. Det är bara det att det absolut inte smakar gott, och det förväntar man sig ju på en sån här restaurang”, sammanfattar en närsittande dam för sin servitris. En av KK:s utsända frågar en annan i personalen om Marcus Samuelsson och Aquavit-ledningen enbart lånat ut krognamnet.
– Ja, mot betalning, svarar hon glatt utan att verka inse riskerna med en sådan affärsidé.
Branschtidningen Restauratören rapporterade redan förra året att Aquavits ägare har ett licensavtal med hotellet Clarion, som ”får rättigheterna till namnet under en period. New York-krogen samarbetar när det gäller konceptet och rekrytering, men det blir Clarion som ska driva restaurangen.”
Det var ett jädrans misstag.
(Inklippt från www.dn.se 080416)
På 1990-talet talades det gärna om kocken som rockstjärna. I kölvattnet på den trestjärnigt grandiose Marco Pierre White – lika delar underbarn och nitroglycerin – steg en generation kökschefer fram med långt större hävdelsebehov än föregångarnas. Det var unga egon och färgstarka matvisioner som det gick att tjäna pengar på.
I Sverige har vi under 2000-talet på allvar fått se kocken som affärsman. Varumärkesbyggare. Medialt begåvad matlagare med lika stor talang för att ta isär en majskyckling snyggt inför tv-kamerorna (med sponsrad molybdenkniv) som att hångla upp kokboksförläggare. Emellanåt har mediemässigheten varit större än matkunnandet.
Ingen ung svensk kock har genererat så många spaltmil som Marcus Samuelsson. Likt den lene Micael Bindefeld tycks han ha en närmast hypnotiskt effekt på tv-, radio- och tidningsredaktörer. Hur många i hans matlagargeneration har både fått uppdraget som sommarpratare och genererat snudd på hundra träffar i New York Times artikelarkiv?
När New York-baserade Aquavit – där Samuelssons stjärna tändes – bytte adress till East 55th Street häromåret, hyllade tidningens matkritiker Frank Bruni kökets vackra rätter – ”geometriskt balanserade som bildkonst” – och föll hänförd inför huset kumamoto-ostron , ”spektakulära arktiska röding” och den fina servicen.
Systerkrogen Aquavit vid Norra bantorget skulle krossa mr Brunis hjärta. Här är miljön slamrigt vänthallslik, det finns sannerligen inga rätter att bli riktigt hänförd av, presentationerna är habila och servisen manstark, men märkligt frånvarande. Allra mest häpnadsväckande är ändå de genomgående anemiska smakerna. Både förrätter, varmrätter och desserter saknar den dynamik och muskulatur som restauranger i den här prisklassen ska behärska.
En ”platter”, (150 kr/ 240kr /295 kr), en slags avsmakningstallrik, anländer. Urvalet rymmer ett litet glas med majodressing och några gråa, råa räkor i botten som inte smakar ett jota. Tandoorilaxen intill är en bisarr kockidé: rimmad lax som rullats i tandoorikryddor och skurits i sashimitjocka skivor. Riktigt olustigt. Den gravade tonfisken serveras på en blygsam driva kalla äggnudlar med utlovade lakritstoner, men smakar uteslutande japansk soja. Acceptabel är den snyggt anrättade högen med hackat ägg, potatis, majonnäs och en bit matjessill på toppen. En charmlös bläckfisk i citronjuice delar tallrik med anonymt grönsakshack.
Restaurangens översmorda – och felstavade – caesarsallad (135 kr/ 175 kr) är så majonnässkrämd och sardellklen att den aldrig skulle våga visa sig på Manhattan. De halstrade tonfiskkuberna som ingår ger inget understöd; både smaklösa och för kalla. Samma brist uppvisar tonfiskvarmrätten med ofokuserade tillbehör utifrån pilgrimsmusslor, sjöborre och broccoli (285 kr).
Menyns ölkokta vildsvinsrevbenspjäll inger förhoppningar om förädlad Asterixkost. Från köket kommer dock fyra linjallånga brutala styckningsdelar i en färg som får Krogkommissionen att tänka ”gråben”. De smakar absolut inget annat än lite svagt syrligt, typiskt vildsvin. Effekten blir småäcklig när köttet inte ens är saltat och pepprat, än mindre glaserat. Till detta en ordinär coleslaw och vederstyggliga pommes frites; mjuka och rullade i egen grillkrydda.
Lammlägget – som kan vara så gudomligt – är vid ett tillfälle inte färdiglagat vilket innebär att köttet får skäras av från benet, i stället för att ledigt falla av. Till det torrlagda köttbenet hör en djup tallrik med menlös kokt morot och selleri i stavar, i något som ska föreställa pepparrotsbuljong men smakar som vispad mjölk. Bättre är – tack och lov till dessa priser – grillens New York Strip-stek (355 kr/555 kr). Inte heller denna platsar på något av Midtowns bättre stekhus, men bjuder trendriktig märgboll och är över Stockholmssnittet.
Rabarberdesserten för 135 riksdaler fick flera av KK:s utsända att längta efter nytestade Bauers dito för 45. På Aquavit är den arbetad men inte godare; en beige-rosa rabarberglass med distinkt kolagenomslag samt ett paket med kokta rabarberstavar utan krisp ingår. Morotskakan med ananassötma (115 kr) äter vi upp utan motstånd, men minnet bleknar fort.
Vad mer att säga? Gott om servitriser som springer kors och tvärs, men inte verkar ha tid med gästerna. Vid KK:s olika besök fick vi vänta mellan alla rätter och vifta för att få mer vatten och vin.
Missnöjet tycks pyra i matsalen. ”Det är inte något fel på maten direkt. Det är bara det att det absolut inte smakar gott, och det förväntar man sig ju på en sån här restaurang”, sammanfattar en närsittande dam för sin servitris. En av KK:s utsända frågar en annan i personalen om Marcus Samuelsson och Aquavit-ledningen enbart lånat ut krognamnet.
– Ja, mot betalning, svarar hon glatt utan att verka inse riskerna med en sådan affärsidé.
Branschtidningen Restauratören rapporterade redan förra året att Aquavits ägare har ett licensavtal med hotellet Clarion, som ”får rättigheterna till namnet under en period. New York-krogen samarbetar när det gäller konceptet och rekrytering, men det blir Clarion som ska driva restaurangen.”
Det var ett jädrans misstag.
onsdag 16 januari 2008
Könsneutralt äktenskap
Debatten går hård i frågan om en ändrad lagstiftning om äktenskap.
Jag bevistade igår kväll en debatt på Stockholms stadsteater mellan riksdagspartiernas partisekreterare. Debatten var tämligen lam förutom när publiken släpptes lös för en frågestund.
Samtliga partier är överens om att ett könsneutralt äktenskap bör införas och det så snart det är möjligt. Alla partier utom ett, vill säga. Kristdemokraterna vägrar kompromissa. Dessa godtrogna väktare av tusenåriga bibelord kan inte under några som helst omständigheter tänka sig att tillåta att två personer av samma kön ingår äktenskap. Motiven är desamma som alltid: Kärnfamiljen hotas, barnens bästa kommer i skymundan, traditioner ska värnas, äktenskapet är förbehållet man och kvinna och så vidare.
Det är intet nytt att Kd anser att det "normala" i samhället är samlevnad mellan man och kvinna och att kärnfamiljen består av just dessa och ett par små söta, vackra, snälla och gudfruktiga barn.
Dessa traditioner och uråldriga föreställningar om vad som är normalt och icke är ett tämligen urvattnat argument. Tradition, ja det kan vara mycket. Det har varit tradition och gängse norm att till exempel tillåta hustrumisshandel, det har till och med lagstiftningen uppmuntrat, det har till en bit in på 1900-talet tillämpats dödsstraff, bara för att nämna några traditioner.
Och så barnargumentet. Varför bland in barn i äktenskapet? Här lyser ju Kd:s syn på familjen igenom igen. Alla tycks vilja skaffa barn. Ja, det borde väl alla göra åtminstone, för det säger ju normen! Varför ska jag inte kunna gifta mig med en man? Jag vill inte ens skaffa barn som jag känner just nu. Vems barns bästa måste jag då rätta mig efter? Vad händer om två av olika kön har gift sig och barnet eller barnen definierar sig som homosexuella eller bisexuella? Vad blir det då av kärnfamiljen? Hur är det med ensamstående personer med barn? Räknas de också som olämpliga föräldrar?
Att nu propagera för att traditionsenligt utestänga människor från Guds gemenskap och att särbehandla människor med stöd av religionsfrihet är patetiskt och anmärkningsvärt! Varför ska alltid religionsfriheten gå före andra mänskliga rättigheter? Det föreslås att trossamfund fortsatt ska få möjlighet att inneha vigselrätt, alltså myndighetsutövning, men det ska vara upp till var och en av prästerna att avgöra om de vill sammanviga två personer av samma kön eller inte. Vadan detta? Ska enskilda företrädare i myndighetsutövande ställning godtyckligt få tolka lagen och tillämpa den utifrån eget tycke och smak? Det känns helt förryckt! Vi måste här skilja på vad som är juridik och vad som är religion och tradition. Låt trossamfunden få anordna sina ceremonier bäst de vill och låt staten ta hand om det juridiska. Avskaffa vigselrätten för trossamfunden! Den som så önskar kan ju fortsatt få Guds välsignelse nedkallat över ingånget äktenskap, det är i alla fall verkligheten och idag det enda möjliga för två personer som ingått partnerskap.
Det ska bli en fröjd att se hur statsministern tänker lösa denna konflikt inom regeringen inför den fantastiska proposition som utlovats, men som dröjt ett halvår.
Något annat som retar mig är att när det talas om ett samkönat äktenskap, nåväl, ett likkönat äktenskap eller enkönat hade varit mer korrekt, men låt gå. Det är inte det som retar mig. Nej, när det talas om samkönat äktenskap så dras parallellen till homosexualitet genast. Det talas om att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Ja, såklart, men hallå! Att ingå ett samkönat äktenskap har väl inte med homosexualitet att göra? Vad ska bisexuella personer räknas som? Ska de ingå ett samkönat eller ett olikkönat äktenskap? Återigen osynliggörs bisexuella personer! Tänk dessutom att det kanske är personer som förvisso har samma könsbeteckning, men som inte vill definiera sin sexuella läggning, vad talar vi om då? Vi måste skilja på kön och sexuell läggning! Gud sa väl inte att äktenskapet är förbehållt heterosexuella? Vid tiden då bibeln skrevs hade inga sexuella läggningar definierats överhuvudtaget!
Jag tycker att en könsneutral äktenskapslagstiftnng är på sin plats i ett modernt, demokratiskt samhälle. Betänk att RFSL har drivit denna fråga sedan 1953.
Det är på tiden att vi nu samlar våra krafter för att återigen flytta fram positionerna i kampen för att krossa heteronormativiteten för allas lika mänskliga värden!
Jag bevistade igår kväll en debatt på Stockholms stadsteater mellan riksdagspartiernas partisekreterare. Debatten var tämligen lam förutom när publiken släpptes lös för en frågestund.
Samtliga partier är överens om att ett könsneutralt äktenskap bör införas och det så snart det är möjligt. Alla partier utom ett, vill säga. Kristdemokraterna vägrar kompromissa. Dessa godtrogna väktare av tusenåriga bibelord kan inte under några som helst omständigheter tänka sig att tillåta att två personer av samma kön ingår äktenskap. Motiven är desamma som alltid: Kärnfamiljen hotas, barnens bästa kommer i skymundan, traditioner ska värnas, äktenskapet är förbehållet man och kvinna och så vidare.
Det är intet nytt att Kd anser att det "normala" i samhället är samlevnad mellan man och kvinna och att kärnfamiljen består av just dessa och ett par små söta, vackra, snälla och gudfruktiga barn.
Dessa traditioner och uråldriga föreställningar om vad som är normalt och icke är ett tämligen urvattnat argument. Tradition, ja det kan vara mycket. Det har varit tradition och gängse norm att till exempel tillåta hustrumisshandel, det har till och med lagstiftningen uppmuntrat, det har till en bit in på 1900-talet tillämpats dödsstraff, bara för att nämna några traditioner.
Och så barnargumentet. Varför bland in barn i äktenskapet? Här lyser ju Kd:s syn på familjen igenom igen. Alla tycks vilja skaffa barn. Ja, det borde väl alla göra åtminstone, för det säger ju normen! Varför ska jag inte kunna gifta mig med en man? Jag vill inte ens skaffa barn som jag känner just nu. Vems barns bästa måste jag då rätta mig efter? Vad händer om två av olika kön har gift sig och barnet eller barnen definierar sig som homosexuella eller bisexuella? Vad blir det då av kärnfamiljen? Hur är det med ensamstående personer med barn? Räknas de också som olämpliga föräldrar?
Att nu propagera för att traditionsenligt utestänga människor från Guds gemenskap och att särbehandla människor med stöd av religionsfrihet är patetiskt och anmärkningsvärt! Varför ska alltid religionsfriheten gå före andra mänskliga rättigheter? Det föreslås att trossamfund fortsatt ska få möjlighet att inneha vigselrätt, alltså myndighetsutövning, men det ska vara upp till var och en av prästerna att avgöra om de vill sammanviga två personer av samma kön eller inte. Vadan detta? Ska enskilda företrädare i myndighetsutövande ställning godtyckligt få tolka lagen och tillämpa den utifrån eget tycke och smak? Det känns helt förryckt! Vi måste här skilja på vad som är juridik och vad som är religion och tradition. Låt trossamfunden få anordna sina ceremonier bäst de vill och låt staten ta hand om det juridiska. Avskaffa vigselrätten för trossamfunden! Den som så önskar kan ju fortsatt få Guds välsignelse nedkallat över ingånget äktenskap, det är i alla fall verkligheten och idag det enda möjliga för två personer som ingått partnerskap.
Det ska bli en fröjd att se hur statsministern tänker lösa denna konflikt inom regeringen inför den fantastiska proposition som utlovats, men som dröjt ett halvår.
Något annat som retar mig är att när det talas om ett samkönat äktenskap, nåväl, ett likkönat äktenskap eller enkönat hade varit mer korrekt, men låt gå. Det är inte det som retar mig. Nej, när det talas om samkönat äktenskap så dras parallellen till homosexualitet genast. Det talas om att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Ja, såklart, men hallå! Att ingå ett samkönat äktenskap har väl inte med homosexualitet att göra? Vad ska bisexuella personer räknas som? Ska de ingå ett samkönat eller ett olikkönat äktenskap? Återigen osynliggörs bisexuella personer! Tänk dessutom att det kanske är personer som förvisso har samma könsbeteckning, men som inte vill definiera sin sexuella läggning, vad talar vi om då? Vi måste skilja på kön och sexuell läggning! Gud sa väl inte att äktenskapet är förbehållt heterosexuella? Vid tiden då bibeln skrevs hade inga sexuella läggningar definierats överhuvudtaget!
Jag tycker att en könsneutral äktenskapslagstiftnng är på sin plats i ett modernt, demokratiskt samhälle. Betänk att RFSL har drivit denna fråga sedan 1953.
Det är på tiden att vi nu samlar våra krafter för att återigen flytta fram positionerna i kampen för att krossa heteronormativiteten för allas lika mänskliga värden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
